OD:s historia

Allt började 1853 – med sjukdomen kolera. En epidemi hade brutit ut och Uppsala var isolerat på grund av smittorisken. Den 30 oktober samlades några studenter i en festvåning på Gamla Torget för att lindra tristessen med sång och musik. Bland annat sjöng man Bellmans fjortonde epistel, som inleds med orden ”Hör, I Orphei Drängar, stämmen Edra strängar!”. Grunden var lagd till ett sångsällskap vars utveckling ingen hade kunnat ana.

Fyrstämmig manskörssång var högsta mode i mitten av 1800-talet, och under ledning av Oscar Arpi (som även var dirigent för Allmänna Sången, då manskör, numera en av landets främsta blandade körer) ägnade sig Sångsällskapet Orphei Drängar, eller OD, redan från början åt denna konstform. Först mest för skojs skull, men när Jacob Axel Josephson tog över ledarskapet efter ett halvår påbörjades snart ett medvetet arbete i syfte att bli en elitkör.

Medlemsantalet och ambitionerna växte. 1864 höll OD sin första konsert under eget namn, och 1870 gavs den första vårkonserten. När Ivar Eggert Hedenblad 1880 fick överta taktpinnen var det en etablerad ensemble han hade framför sig, redo att följa den skicklige reseorganisatören på bejublade turnéer – eller sångarfärder, som var det gängse namnet – runtom i Sverige och Europa.

Hedenblad liksom Josephson ledde OD under många år – 29 respektive 26! – men efter ett år med violinisten Wilhelm ”Paganini” Lundgren som ställföreträdande dirigent tillträdde en man som skulle komma att förbli OD:s dirigent i hela 37 år (1910-1947), nämligen Hugo Alfvén.

Manskörssångens relevans och konstnärliga värde ifrågasattes vid denna tid från flera håll, och Alfvén strävade från första stund efter att uppdatera OD från ett 1800-talsfenomen till en modern ensemble. Den musikaliska medvetenheten och precisionen skulle vässas, repertoaren skulle förnyas, och körens dynamiska och tonala register skulle utnyttjas till fullo.

Alfvéns höga ambitioner bar frukt. OD togs till en ny nivå och befäste sin ställning som Sveriges främsta manskör. Kvaliteten liksom dirigentens engagemang kom dock att variera, och det var en kör med tydliga trötthetssymptom som Alfvén lämnade vidare till sin vicedirigent Carl Godin 1947. Under de följande åren arbetade Godin aktivt med att förnya OD:s repertoar, men kören befann sig i en svacka. Lyckligtvis stod man inför en vändpunkt utan motstycke.

1951 fick OD en ny dirigent vid namn Eric Ericson. Ericson var under resten av århundradet svensk körmusiks portalfigur och i högsta grad delaktig i det berömda ”svenska körundret”, som också omfattade OD. Under Ericsons ledning – och bland annat under en sex veckor lång turné i USA, 1970 – konsoliderades OD och lyftes till helt nya konstnärliga höjder.

1962 introducerade OD konceptet Caprice, en ny konsertform med tvära kast mellan allvar och humor och med hemliga gästartister som kännetecken. Formatet hade en historisk koppling till OD:s ursprungliga inriktning, att musicera för nöjes skull, och var dessutom från första stund en publikmässig succé med stor betydelse för körens dittills osäkra ekonomiska tillvaro.

Den förbättrade ekonomin under 60- och 70-talet gav OD möjlighet att beställa nyskrivna manskörsverk, vilket man fortsatt med sedan dess. Vicedirigenten Robert Sund kunde också resa runt i Östeuropa och upptäcka fantastisk musik i arkiv, bibliotek och antikvariat vilket ytterligare berikade OD:s notbibliotek – som idag är världens största för manskörsrepertoar.

Eric Ericson avgick 1991, och slog därmed Alfvéns rekord efter hela 40 år på dirigentpulten! Robert Sund, som sedan 1985 delat ledarskapet med Eric, fortsatte leda OD genom en högintensiv tillvaro präglad av konserter, turnéer, skivinspelningar och TV-framträdanden. Sunds internationella kontakter och renommé öppnade många dörrar för OD, liksom tidigare Ericsons, och OD kom också allt oftare att anlitas för samarbeten med orkestrar, som när man uppträdde i Royal Albert Hall tillsammans med Göteborgs Symfoniker 1997. Andra uppmärksammade inslag under 90-talet var OD:s överraskningsframträdande som sjungande servitörer vid 1993 års Nobelmiddag, och musikvideon till ”The Singing Apes” som spelades på dåtidens hippaste TV-kanal MTV. Liksom flera av sina företrädare försåg Robert Sund OD med egna kompositioner, och hans utsökta förmåga att arrangera musik för kören utnyttjas flitigt än idag.

2008 inleddes ett nytt kapitel, då Robert Sund efter 23 år som dirigent (och 43 år som medlem i OD!) efterträddes av Cecilia Rydinger, vars höga kvalifikationer, framskjutna position inom svenskt musikliv och gedigna erfarenhet av Uppsalas körliv gjorde henne som klippt och skuren för rollen.

Konsertverksamheten, utforskandet av ny musik och samarbetena med solister, ensembler och gästdirigenter fortsätter med oförminskad styrka under Rydingers ledning. Tillsammans med OD:s sångpedagog Lars Johansson Brissman och vicedirigent Folke Alin värnar hon OD:s rika tradition samtidigt som hon ständigt strävar efter att ytterligare utveckla och förfina körens klang och uttryck.Efterfrågan på OD inom och utom landet är fortsatt hög. Exempelvis medverkar kören på två låtar på världsartisten Peter Gabriels senaste album som ges ut under 2023 och kören är inbjudna att delta i framförandet av Shostakovich 13:e symfoni ’Babi Yar’ i Japan i februari 2024.